Tre svenskar på plats – men inget bagage: ”Halkar runt i raviner i illrosa, splitternya löparskor”

Helena Jansson, Gustav Bergman och William Lind är de första svenska löparna på plats inför VM. Trions bagage verkar dock ha tagit ett uselt vägval till Estland. #vmbloggen gästas i dag, fyra dagar före VM-premiären, av Helena Jansson:

Vi susar längs motorvägen på väg mot Prag. Solen skiner inte lika obarmhärtigt varmt som för någon dag sedan, men fortfarande är det drygt 25 grader ute. Himlen är klarblå, jag sitter i passagerarsätet i shorts, linne och solglasögon. Bakom oss ligger en helg med ett fantastiskt bröllop, framför oss ligger sommarens stora äventyr, VM i Estland. Med mig i bilen sitter Gustav och William, och via Warszawa är vi på väg mot Tallinn.

Diskuterade reselogistik med en god vän kvällen innan. Jag sa att min tolerans för struliga resor och dålig planering har blivit sämre med åren, kanske för att så mycket av min tid går åt till att resa. Hon menade att hon kände likadant, men att det ju går att göra en del för att slippa känna så mycket av strul om något ändå händer. Som att lägga tävlingsskorna i handbagaget, om nu det incheckade bagaget tappas bort.

När jag packar min väska inför avfärden mot Prag har jag redan glömt vår diskussion. I mitt handbagage åker dagens lunchlåda, frukt, en dator utan laddningssladd, två par hörlurar (?), boken jag just nu läser, senaste numret av läkartidningen, pass, plånbok, telefon, handsprit och en jacka. Det sista jag gör är att lägga laddaren till telefonen i handbagaget.

Vi landar före utsatt tid i Warszawa. Promenerar i soldränkta korridorer mot nästa flygresa. Det här är något av det jag tycker sämst om med mitt elitidrottande, detta flygande. Jag överskrider alla rimliga gränser för miljöpåverkan genom de här ständiga flygresorna, och i mitt nästa liv tänker jag bara åka tåg. Flyget mot Tallinn lyfter på utsatt tid, jag ägnar flygresan åt att läsa.

William går i förväg och hämtar ut hyrbilen, Gustav och jag väntar på bagaget. Vi sitter på en bänk och pratar, tiden passerar och väskorna kommer aldrig. Bagagebandet stannar, och först när texten på TV-skärmen som visar ankommande flyg försvunnit inser vi att våra väskor nog fortsatt befinner sig i Polen.

Mannen bakom servicedisken är trevlig, och jag likaså. Jag är inte irriterad, inte arg, inte förvånad. Jag känner mig lite korkad över att jag ändå inte packat bara en gnutta smartare, men det är som det är. Vi kommer överens om att tänka gör en bäst på full mage, varför första stoppet blir en ordentlig indisk middag med vegetarisk korma, thali och paneer.

Därefter blir det ofrivillig shopping i sportbutik. Några egentliga orienteringsskor har de inte, men väl vanliga löpar-dito. Träningskläder finns även det, och efter att ha kompletterat med ett besök i matbutik för inköp av tandborstar river vi av sista etappen av resan, Tallinn-Tartu.

Den trevliga servicedisk-mannen sa att väskorna skulle komma idag, vid två-tiden kanske. Det har inte kommit några väskor. Spårningsfunktionen via nätet berättar att sökandet fortsätter, men några väskor skickade till Estland har det inte blivit vad det verkar. Via snälla föräldrar och bra tajming lyckas vi få loss lite reserv-grejer hemifrån som skickas med efterföljande lagkamrater hitåt. Jag ägnar eftermiddagen åt att halka runt i raviner på en långdistansträning i mina illrosa, splitternya löparskor.

Livet utan ägodelar är inte så dumt. Jag blir glad om väskan kommer hit ändå, annars är det över och ut vad gäller skrivna rapporter för min del från det här mästerskapet då mitt datorbatteri snart dör. I övrigt saknar jag mest mitt pulsband och min GPS-klocka, mina allergimediciner och resten av böckerna jag packade med mig. Exemplaret av läkartidningen jag hade med mig är pärm-till-pärmad nu, och en enda futtiga handbagage-boken tar väl slut när som helst tänker jag.

//Helena Jansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem + 6 =