”Simona Aebersold var precis sådär övermänsklig som hon har för vana att vara”

Var det verkligen så här vi skulle ha det? Fuktigt som i en simhall, gräshoppor mellan tårna och en överlägsen 19-åring insvept i norsk flagga. Nej, nog finns det roligare sätt att inleda ett JVM på.

De svenska deltagarna föll bort på misstag eller för att orken tröt. En till synes genombesviken Vilma von Krusenstierna (trettiofemma) gick med tunga steg över arenan. Henrik Johannesson tvingades bevittna en lista där inte ens summan av alla hans tidigare JVM-resultat – multiplicerat med två – räckte för att komma upp i dagens placeringssiffra. Medaljhoppen Isac von Krusenstierna och Simon Imark var visserligen med i något slags toppskikt, men prispallen kändes aldrig riktigt nära.

– Det är en terräng vi inte har sprungit så mycket i. Ganska flackt, lite böljande sanddynsterräng, mycket vegetation att läsa på. Buskar och träd i varierande storlekar. Tappar man bort sig där kan det gå rätt mycket tid. Det är väl vad som hänt för, framför allt, några av tjejerna, sa landslagsledaren Mats Troeng efter loppen.

Nej, utmaningarna i Kiskunhalas blev ett jobbigt uppvaknande för våra landslagshjältar. Utöver den krångliga terrängen fick de stångas med skoningslösa konkurrenter. Simona Aebersold var precis sådär övermänsklig som hon har för vana att vara. Schweiziskan tog medalj på stora EM tidigare i år. Etablerade seniorer får liksom stryk av den här tjejen.

På killsidan flög Kasper Fosser över mållinjen efter att ha betat av de 15 000 meterna på 1.09.25. Redan igår antydde jag att den unge norrmannen kunde ställa till med ett och annat i Ungern. Situationen är nog ännu värre än vad jag befarade. Insatsen i värmen och fukten var stark. Jättestark.

”Norge har inte ett annat klimat än vad Sverige har”, för att citera Mats Troeng.

Hursomhelst, mitt i alla önskningar om pallplatser och prisceremonier är det viktigt att inte glömma bort vad ett juniormästerskap i grunden ska handla om. Utveckling och glädje. Därför var det så härligt att se och lyssna på Johanna Börjesson Eriksson efter JVM-debuten. Efter att ha slutat på tjugonde plats, sprungit i över en timme, var Storvik-tjejen ivrig på att få ge sig ut i terrängen igen. Då hon förmodligen insåg att detta inte var en särskilt trolig fortsättning på dagen hittade hon återigen en positiv infallsvinkel.

– … men det blir liknande på stafetten i alla fall.

Imorgon flyttar JVM in till civilisationen. Då lämnar löparna de ”The Rain”-liknande miljöerna vid boendet för att äntligen få se Kecskeméts förtjusande stadskärna som är avlyst fram till dess.

En sprint är alltid en sprint. Visst finns det roligare sätt på vilket det här mästerskapet kunde ha inletts. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig ett roligare sätt på vilket det nu ska fortsätta.

Johanna Börjesson Eriksson har redan valt glädjen. Nu är det dags för oss andra att följa efter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 − 7 =