Lägerbubblan och den riktiga världen

Med en dag kvar av orienteringslandslagets läger på Fuerteventura bloggar Helena Jansson – om lägerlivet och landslaget, om längtan och om vitt skilda världar:

 

Dagarna inför det här lägret längtar jag in i den egna värld som ett landslagsläger innebär. Jag längtar bort från öroninflammationer, isiga gator och barn i overall som leker på Lagaplan. Jag längtar efter fysisk trötthet och mentalt fokus på min idrott, den jag älskar så högt. Jag längtar bort från verkligheten och in i lägerbubblan.

Nionde dagen, fredag. Jag är segare än mina rumskamrater på att komma upp ur sängen. Lina och Karro hinner alltid utanför dörren innan jag sparkar av mig täcket och krånglar ner fötterna på det kalla klinkergolvet. Alla dagar börjar med att jag ligger efter. Yoghurt och något som sägs vara kaffe. Rörlighetsträning med Eva Jurenikova i ljummen morgonluft, en ynnest få förunnade. Trettio minuter på sängen. Cykel till friidrottsbanan. Uppvärmning, häckteknik. Femton 300 meter långa intervaller, en var 110:onde sekund. Fyrtio high-fives på rad efter sista intervallen, värme i magtrakten från leenden jag möts av. Vatten och salta chips i hettan. Nedjogg, cykel. Stretch. Eftersnacka passet, äta lunch. Skynda mig tillbaka till rummet för att hinna ligga ner i en halvtimma. Tar tre djupa andetag. Upp igen, ner till bassängen. Två timmar distanslöpning i vatten, kartor med teknikövningar i (typ) vattentäta plastfickor. Varm dusch. Middag. Möte halv åtta. Halv nio tillbaka på rummet, vilda diskussioner om livet, kärleken och framtiden. Halv tio under täcket med ögon som går i kors när jag läser om amerikanska södern i Jason Diakités ”En Droppe Midnatt”. En halvtimma senare släcker vi lamporna mer eller mindre simultant. Det pirrar i benen, och det snurrar i huvudet, sömnen kommer mer likt ett slag i huvudet än något annat.

Tionde dagen. För första dagen på lägret ställer jag in en timmes planerad träning. Blir bara fyra dito idag, den femte får stryka på foten. Jag ser på mina lagkamrater att de också är trötta, våra kroppar är använda och brukade. Ändå; svikt i stegen jag ser dem ta, glitter i ögonen, värme i omfamningarna de ger varandra, tryck i styrkeövningarna de gör. Trötta, men fortfarande framåt, nyfikna. Fortfarande fokuserade, redo att anta utmaningen som nästa träningspass innebär. Välbekanta ansikten, men också helt nya bekantskaper. Landslaget är något föränderligt, något som skapas av de individer som är med, och det gör varje läger unikt och speciellt. Eftermiddagen börjar med styrketräning, fortsätter med fotledsträning tillsammans med medicinska teamet. Vårt medicinska team som läst igenom all forskning och litteratur som finns om just fotledsstabilitet och valt ut de övningar de bedömer är allra bäst för oss, baserat på evidens, noga utvalt. Jag känner mig privilegierad, jag fokuserar där jag står i atlantbrisen, balanserandes på ett ben med slutna ögon och gröna grässtrån som kittlar mig mellan tårna.

Dag elva och min klocka är ställd att ringa 06:40. Vaknar tio minuter tidigare efter orolig sömn. Jag sover alltid som sämst när jag är riktigt sliten, som att kroppen arbetar på övertid och inte ens klarar att stänga av. Smyger upp, smäller igen dörren när jag går. Inte av elakhet utan av nöd, dörren till vårt rum stängs endast med hög hastighet och efterföljande högt ljud. För första dagen på lägret är jag uppe först i vårt rum. Det är fortfarande mörkt, stjärnorna syns och jag använder mer känsel och mindre syn för att förflytta mig. Vägen upp mot Faro de la Entallada är asfalterad och svart, tyst sånär som på några getter som skriker åt varandra på bergssidan. Fyren togs i bruk 1954 och vägleder fartyg som passerar mellan Fuerteventura och Västsaharas kust. Jag blickar ut mot horisonten som ännu är sval, mot det ockuperade landet på andra sidan vattnet. Det är en annan värld som gömmer sig i diset. I min värld väntar en överdådig frukostbuffé och lägrets sista högintensiva pass, drygt sju kilometer bort. I världen på andra sidan vattnet lever befolkningen på flykt i sitt eget land. Orättvisorna är så stora att jag får svindel. Lätt illamående vänder jag hemåt, osäker på om det är hunger som orsakar mitt illabefinnande, eller möjligen känslan av skam över de närmast oförståeliga klyftor denna värld visar upp.

Jag är trött på ett sätt jag sällan är. Jag älskar min idrott, men jag längtar ut ur bubblan nu, till den riktiga världen. Den där jag läser nyheter varje dag och försöker komma ihåg att handla mat till middagen. Världen där det finns skog utanför mitt fönster istället för en öken av kal sten. Elva dagar läger och drygt fyrtio timmar träning gör min hud tunnare och mitt humör sämre. Jag ska vila nu, och imorgon far vi hem. Jag vet att efter några dagar i den riktiga världen kommer jag åter längta till denna min parallella verklighet, den där sekunder jag kan stå på ett ben och blunda är en viktig faktor och världspolitiken är en parentes.

/Helena Jansson

This article has 4 Comments

  1. En fin text med mycket inbakad känsla. Den fick mig att för en stund färdas tillbaka till gångna tiders träningsläger, om inte med landslaget, så i alla fall med min hemmaklubb. Tack Helena!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 3 =