”Det gör ont i mammahjärtat”

Det kan vara tufft och hårt att vara elitidrottare, men frågan är om det inte är ännu tuffare att vara mamma. Vid den sista kontrollen innan målrakan träffade jag Anna von Krusenstierna. Kopplingen till JVM-löparna Vilma och Isac behöver knappast förklaras närmare. Sprintloppet i Kecskemét var inne på sin sista timme och där stod vi för att föreviga när Isac sprang mot karriärens första individuella JVM-guld. Anna var nervös, såg närmast lite plågad ut.

Hon hade sina skäl. Ett av dessa var sonens fart.

– Det kan gå för fort för huvudet ibland, sa mamma von Krusenstierna.

Ett annat skäl var kontrollens placering. Exakt där fanns en öppning för förbipasserande. Anna försökte med ökad intensitet uppmärksamma funktionärerna som fått i uppdrag att vakta passagen på alla de lätt förvirrade flanörer som liksom var kollisioner i vardande. Inte blev det bättre av att en kvinna med cykel ställde sig mitt framför kontrollen för att reda ut vad alla människor som hytte och pekade mot henne egentligen ville säga.

Men det främsta skälet till Annas känsloläge var förmodligen kärlek. Hon visste att det här var sonens stora dröm. Sista chansen till guld på distansen han behärskar så väl. En löpare av 163, men hennes ende Isac.

Redo med kameran. Såg 20-åringen blåsa förbi. Läste på mobiltelefonen att han hoppat över en kontroll. Anna svor för sig själv.

Efter att ha sett Isac gå i tusen bitar, och sett Anna försöka sopa ihop dem så gott det gick, frågade jag vad som var vägen till att vända det där känslorna jag sett hos Isac förut. Inte minst efter fjolårets JVM-sprint då han slutade sjua.

– Man ska inte säga så mycket. Han dömer sig själv väldigt hårt. Det handlar om att bara vara där och visa att man älskar honom lika mycket ändå. Få honom att veta att hans kapacitet fortfarande finns kvar även om han slarvade idag. Men det här är också hans sista JVM så den här chansen får han ju inte igen.

Om inte Anna von Krusenstierna hade varit med och följt sina barns tävlande i Ungern skulle dagarna ha spenderats i skogen, långt från GPS-rutter och liveresultat. Att följa händelserna är egentligen för jobbigt.

– Man vet ju hur mycket de kämpar för det här. De har krav på sig själva om att prestera och jag vet hur besvikna de blir om det inte går som de vill. Eller vill och vill… man kan ju vilja att det ska gå bra, men de har ju kapacitet till att få bra placeringar.

Något senare satt Isac von Krusenstierna ensam kvar i ett av deltagartälten. Gömd i en huvtröja såg han ut som den där typen av paparazzi-bild som brukar illustrera rubriker av karaktären ”Här flyr stjärnan efter skandalspelningen” Med en plastsked hackade han runt i resterna av den glass som någon lagkamrat köpt för att muntra upp honom.

Jag gick fram och delade ut en lite för hård klapp på Isacs axel. ”Det gör ont i mammahjärtat”, som Anna von Krusenstierna sa.

Den här tidiga tisdagskvällen i Kecskemét var vi alla på något sätt mamma till en blond kille från OK Kåre. Vi la handen på mammahjärtat och kände hur det värkte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

7 − 3 =